marianasfeldt.blogg.se

Elin och jag hängde på Old Dhaka Hash i går eftermiddag. Den görs en gång om året och är lite speciell, det var den största registreringen någonsin: 103 pers! Walkinggruppen fick poliseskort hela vägen, det var ett 20-tal poliser med full mundering med hjälp, pinnar och vapen. Vi vet inte vad dom var rädda skulle hända, men när dom ändå var där kändes det tryggt. Vid slutdestinationen blev Elin och jag i fokus av polismännen som ville ta bilder med allas kameror. De stod uppradade på led och det kändes lite lustigt med tanke på att de bara fotade mig och Elin trots 100 andra utlänningar fanns till deras förfogande. 

På vägen hem fick i skjuts av den amerikanske ambassadörens sekreterare. Bilresan dit tog 20 minuter, hemresan tog 1 timme och 40 minuter. Gotta love the Dhaka traffic. Men vi hann höra många roliga historier från ambassadlivet under tiden!

 

Nu har jag äntligen fått se den vackra sidan av Bangladesh och damn jag behövde det! Det var verkligen så himla skönt att se att Dhaka inte är Bangladesh, det finns grönska och frisk lust där ute...

 

Jag har varit på en tre dagars fieldvisit i Narsingdi district som ligger två timmar nordost om Dhaka. Köerna ut ur Dhaka var som vanligt fruktansvärda och resan tog oss lite över tre timmar i stället. Två av dom timmarna stog vi på motorvägen och kröp fram, under hela färden kom vi aldrig över 75 km/h, det är helt enkelt för mycket folk på vägarna för att man ska kunna köra obehindrat. Alla fyra gånger jag har åkt in och ut ur stan har chaufförerna förbannat sig både en och två gånger. Vid ett tillfälle bad chauffören mig att veva ner rutan på min sida så att han kunde luta sig över mig och skrika en lång stund på en annan chaufför, på hemvägen i går fick vi syn på en trafikstockning längre fram och chauffören släppte båda händerna från ratten för att kunna slå sig i huvudet och ropa "Allah Allah Allah", det måste vara ett frustrerande jobb. 

 

Anledningen till min fieldvisit var för att jag skulle genomföra mina intervjuer som jag har planerat den senaste veckan. Jag intervjuade tio hälsovolontärer om hur dom uppfattade det nya arbetet med NCDs, och 16 "patienter" om hur de upplevde informationen de har fått. Jag hade en kille från teamet med mig, Kussimuddin, som tog med mig hem till alla dessa människor. Och herregud vad jag är glad att få ha upplevt detta. Jag har visat lite bilder för Elin och Sara och jag blir ju så ledsen att det aldrig fråmgår ordentligt på en bild hur det ser ut i verkligheten. Men alla bodde så fantastiskt fint, med mysiga små innergårdar fyllda till bredden med kor, höns, BARN, gamla gamla människor som man nästan inte tror finns i Bangladesh. Alla dessa vardagsbestyr som bara skiljer sig så otroligt mycket från vad jag själv är van. Omöjligt att förklara och om jag skulle försöka skriva ner allt skulle jag kunna fylla en hel bok med intryck. Jag tog så mycket bilder så att minnet i kameran tog slut, ändå har jag bara lyckats fånga en bråkdel av allt. Säkert ser inte landskapsbildrena så exotiska ut heller, men efter att ha levt i Dhaka i tre veckor var det som att komma till paradiset.

 

Idag fick vi sällskap av vår första kackerlacka i lägenheten. Den dök upp lagom till frukosten och klampade oförskämt runt på bordet. Vi hämtade killen i köket, mest för att han skulle se att här finns det ohyra. Han petade ner den från bordet, föste den med fötterna över golvet och in i köket och stängde dörren. Då kändes det mycket bättre! Not.

 

I går fick jag reda på att lilla jag har fått utmärkelse för suverän service av Polarn o Pyret. Tydligen ett väldigt ovanligt pris som nu delades ut på en storkonferens inför alla polarns fastanställda personal. KUL!!! 

 

D.S.

Igår utlystes en 48 h lång nationell strejk. 

Vid Bangladesh frigörelse från Pakistan 1971 blev det krig och en grupp med människor blev efter det livstidsfängslade för krigsbrott. Alla kallar dem för the traitors och många har varit missnöjda med att de bara blev dömda till fängelse. I mars fick alla tydligen nog och startade uppror mot domarna. Dessa uppror lamslog hela landet i nästan en hel månad och de krävde att fängelsedomarna skulle ändras till dödsstraff. Sagt och gjort, i går morse (42 år efter kriget) kom första domen om att ledaren för gruppen kommer att hängas och nu har alltså motståndarna startat strejk. Eftersom det är väldigt osäkert runt om i hela landet behöver inte vi praktikanter komma till jobbet. Vi ska absolut inte färdas med motordrivna fordon, eftersom dessa ofta utsätts för små bomber som slängs in i dem. Det bästa är att promenera men vi uppmanas samtidigt till att undvika folksamlingar, och eftersom vi har 40 minuters promenadtid till jobbet och vi vanligtvis får sicksacka mellan alla människor känner vi att det nog är lika bra att stanna hemma. Och hemma innebär vid poolen på Nordic Club ;)

 

Vi har faktiskt bara legat och solat en halvtimme, resten av tiden har vi suttit vid våra datorer och jobbat. Så så mycket slappande har det inte varit. Men har haft fördelen att kunna bada och ta en kaffe mellan varven.

I torsdags fick jag följa med på ett fieldvisit med delar av NCD-teamet.Först vill jag bara förklara hur min praktikplats funkar, så att ni hänger med i mina bilder senare :)
Organisationen heter BRAC (Bangladesh Rural Advanced Committe) och är en av världens största ideella organisationer. Deras grunduppdrag är att skapa möjligheter för världens fattiga och har flera olika program som handlar om allt från hygiene and sanitation till education till microfinance. Organisationen startades i Bangladesh på 70-talet och finns förutom här även i tio andra länder i världen. 
Jag är placerad på NCD enheten som är en del av Health, Nutrition and Population Programme där man arbetar med att nå ut till fattiga människor i Bangladesh med basal sjukvård och hälsopromotion. Sättet de arbetar på är detsamma för alla enheter på avdelningen: runt om i hela Bangladesh rekryteras lokala hälsovolontärer, sk Shasthya Shebikas. Dessa är alltid kvinnor som måste ha gått minst 5 år i skola så att de kan läsa och skriva. Kvinnorna ska också helst vara gifta, eftersom kvinnor ofta flyttar till annan ort när de gifter sig. Är de redan gifta är chansen större att de kommer stanna kvar i arbetet länge. 
Kvinnorna får två veckors utbildning av BRAC inom de områden de tillhör, samt refreshal meetings en gång i månaden. Alla får en basal kunskap om generella hälsotillstånd, symptom och prevention. De Shebikas som tillhör NCD enheten får ytterligare 6 dagars utbildning eftersom de även screenar för högt blodtryck och diabetes och måste extra kunskap om dessa sjukdomar och undersökningsinstrumenten. Shebikas blir tilldelad ett visst område och gör hembesök hos alla hushåll i området. De screenar för sjukdomarna, samt informerar om exempelvis familjeplanering, tobakskonsumtion, matvanor, fysisk aktivitet, med mera. Vid enklare åkommor kan Shebikas själva behandla och sälja mediciner, vid allvarligare symptom hänvisas patienten vidare till närmaste health center. 
Så funkar det, och i torsdags fick jag alltså följa med teamet på ett av dessa refreshal meetings. De kom och hämtade mig hemma i en vräkig jeep som tog oss två timmar utanför stan. Halva vägen var i katastrofalt dåligt skick. Jag snackar Edkvistsarnas lilla väg, fast mycket värre, och under en timmas tid. :)

Eftersom NCDs är livsstilsrelaterade sjukdomar finns inte målgruppen i slummen som för många andra enheter, utan det är de som har det lite bättre ställt som får dessa sjukdomar. Såhär bor alltså folk som har det "bättre ställt" i Bangladesh. Mötet varade i tre timmar utan rast och utan fläkt eftersom strömmen försvann fem minuter in på mötet. I rummet satt 20 Shebikas och vi från teamet satte oss som en panel framför allihopa. Jag fick presentera mig och alla bara satt och log mot mig hela tiden. Allt var på Bengali men Moktadir var snäll och sammanfattade då och då på engelska och jag fick chans att ställa frågor. Efter att ha gått igenom lite läxförhör och generella frågor skulle alla Shebikas göra ett blodsockertest, dels för att se att dom gjorde rätt, dels för att se om apparaterna fungerade. Glad tjej är utom risksonen för diabetes. Det synd förövrigt inte hur svettig jag var. Men tre timmar utan fläkt i 32 gradig värme... en tumme in ungefär bar dom inen 1,5 liters vattenflaska och en stor box med servetter bara till mig :)



Gruppfoto. Lustigt hur alla superglada människor plötsligt drar på seriösa minen när kameran kommer fram.
Denna kvinna jobbade i köket och pratade inte ett ord engelska. Men hon sken upp som en sol när hon såg mig och stog och log i säkert en minut. Sen försvann hon plötsligt och kom tillbaka iordninggjord och finklädd och hade med sig en annan kvinna (ibakgrunden) som förklarade att hon ville att jag skulle ta kort på henne. Med min kamera, bilden var inte ens för henne, hon ville bara vara med på kort. Bengalerna är helt underbara. 
Lunchen som vi bjöds på innan hemfärd var ungefär den samma som den vanliga bengaliska maten vi äter. Ris grönsaksröror och het buljong. Men nu hade dom också gjort någon sorts fiskgryta, med hela fiskar, huvuden och allt. Nu var dom inte större än två cm, men det var ändå lite otäckt. Jag åt kroppen och fick känna mig nöjd med det :)
Nästa vecka ska jag ut och göra intervjuer med dessa Shebikas samt deras patienter. Jag hoppas på en lika rolig upplevelse som denna :) 

Nu återgår jag till vinet och det goda sällskapet på Nordic Club. Vinet är dyrt (hela 30sek), men det anser jag mig vara värd efter en riktigt tung dag på jobbet.

Här får ni bilder från gårdagens sightseeing i södra Dhaka. Vi anlitade en taxichaufför som körde runt oss i fyra timmar och visade olika platser värda att se, som parlamentet, universitetet, Old town och båthamnen. Det var en av de varmaste och soligaste dagarna sen vi kom hit, vi hade planerat dåligt med lunch, och självklart blev vi lurade på pengar av både taxichauffören och två män som vi trodde var vänliga och ville visa oss runt men som sedan tog ut en guide-avgift. Men oj vad mycket roligt vi fick se som vi annars kanske hade missat. 
Det roliga är också att summan vi blev blåsta på var totalt 1200 tk vilket vi tyckte var alldeles galet mycket pengar och vi ställde nästan till med en scen. 1200 tk är ungefär 120 svenska kronor. Delat på tre personer. Man anpassar sig fort!

Vi invigde våra nyinköpta Salwar Kameez

  No rules som sagt. Jag tror inte dom har ordet enkelriktat i sitt vokabulär.

Vädret i Dhaka är verkligen oförutsägbart. Eller, det är väldigt förutsägbart om man ser till att här aldrig är någon sol. Den har kikat fram ungefär tre gånger sedan vi kom hit, annars får vi nöja oss med grå himmel och dis. Idag har det varit "31 grader, men känns som 38", enligt min nya favoritapp Yahoo Weather. Jag får känslan av att man inte riktigt bryr sig om antalet grader på ställen som detta där det alltid är stadigt varmt. Man reflekterar mest över om det är en ovanligt varm dag. Idag har varit en sån dag. Jag tror annars vi har vant oss ganska bra vid värmen, jag har börjat sova med strumpor och tshirt på nätterna med ACn på 25 grader. Men så kommer dagar som dessa, det tog inte mer än fyra minuter utanför lägenheten innan kläderna började klistra fast och svetten rann. Att då sätta sig i en CNG (en mopedbur, typ tuktuk) och spendera 20 minuter i köer där bilarna spyr ut avgaser rakt in i buren, är en pers! Det kan ta upp till en timma efter att vi kommit till jobbet innan kläderna är helt torra. 

Lukterna blir så mycket värre ju varmare det är också. Varenda meter av vägen till jobbet stinker på ett eller annat sätt. Det är allt från stora sophögar, till människor som ligger i sin egen avföring på trottarerna. Överallt går man förbi matstånd där det osar matlukt och extra värme. Ibland sitter någon och plockar kycklingar och skär upp mängder av rått kött, det luktar inte blommor kan jag lova. 

Egentligen är inte värmen i sig det jobbiga, vi har vant oss fort och dofterna ute på gatorna får man leva med. Men det som har börjat bli frustrerande redan är att det aldrig finns någon frisk luft, någonstans, någonsin. 

Man blir så sliten av den kvava och fuktiga luften. Även i lägenheten luktar det fuktigt även med ACn igång, jag vill bara kunna öppna fönstret och ta några djupa andetag och få andas syre, och inte avgaser. Att stå framför ACn och stänga ögonen och låtsas att det närmaste friska luften vi kommer. 

Jag anar en viss bitterhet över allt jag skriver?! Jag tar mig nog samman snart och komma på något riktigt positivt. Jag skulle till exempel kunna skriva ett helt inlägg om mitt finafinafina resesällskap :) 
Det fina med det varma vädret är att vi faktiskt är lediga två dagar i veckan och har tillgång till solstolar och pool!

 

När man inte har något att göra på jobbet får man ta sig något att göra, som att passa på att skriva blogg. 

Det är nu min sjunde arbetsdag och jag är fortfarande förvirrad över min roll här på BRAC. Min handledare var som sagt bortrest hela första veckan och jag fick träffa honom först i söndags. Jag hade verkligen sett fram emot det eftersom det enda jag hade gjort fram tills dess var att läsa på om NCD (icke överförbara sjukdomar) i Bangladesh och syftet med enheten. NCD-enheten är alldeles ny och har därför inte mycket dokumenterat material att ta del av. Elin och Saras enheter var funnits i flera år och har gått igenom flera studier, interventioner och utvärderingar. De har fått drösar med material att läsa in sig på medan jag har haft ungefär fyra olika dokument att växla mellan. Dom läste jag igenom första förmiddagen och sedan har jag läst om och läst om och läst om.. 8 timmar om dagen. För att det ska se ut som att jag är engagerad och har något att göra.

 

Jag hade som sagt sett fram emot att träffa min handledare Akramul för att äntligen få en bild över vad jag kommer att göra framöver. Mötet tog ungefär 10 minuter och jag kom ut mer förvirrad än när jag kom in. Akramul är en stressad man, han är chef över hela Hälsa-avdelningen och har alltså hand om alla avdelningar, inte bara min lilla NCD-enhet. Han är aldrig på kontoret, och om han är där är det nästan en ständigt ringlande kö utanför med folk som vill prata med honom. Han pratade och pratade och pratade och pratade och förklarade vad han hade för tankar om min praktik. Vad dessa var hade jag ingen aning om, han pratade så fort och med en ganska kraftig brytning så jag snappade knappt upp hälften av vad han sa. Jag kände igen lite ord här och där och min första reaktion var att låtsas förstå. (Blir ju sällan bra men det bara kommer). "You understand? Write this down, write it down", varpå jag kluddade något i mitt anteckningsblock för att inte verka allt för korkad. Vilket säkert var precis det han förstod ändå, att jag inte alls hängde med. Jag hörde något om att redigera texter, göra intervjuer och skriva en 30-sidig rapport. Men han hade bråttom och plötsligt var mötet slut. Han avslutade med "okey Maria I will send you that report you will edit for me". Jag skrattade med i vad jag trodde var ett skämt, och sa att ja, gör det du, haha ha. När jag skulle lägga mig senare på kvällen, trött som ett litet barn efter den långa dagen och 4,5 timmars sömn natten innan, öppnade jag slentrianmessigt mailen och vad finns då inte i inkorgen, om inte en 18 SIDOR LÅNG RAPPORT PÅ ENGELSKA och detta meddelande: 

Dear Maria, 
May I request you to edit this report as track change and send tomorrow morning. Please also make note if any part is not clear to you. We will meet tomorrow morning at your convenient. 
This is a trip Report of Philippines TB programme  that I recently conducted. 
Many thanks in advance for your support. 
Best regards, 
Akram

Sammanbrottet jag fick behöver jag inte beskriva här, men let's just say there was one! 

Jag fick dock hjälp av en vänlig själ på skype och återfick sinnet och började redigera texten. Det hann bli flera turer med den texten och flera missförstånd oss emellan, innan jag äntligen fick tummen ur och gick in på Akramuls kontor och förklarade att jag var helt fantastiskt förvirrad -kan vi ta det från början. Och vips, så var det problemet ur världen. Jag hade gjort ett jättebra jobb med redigeringen och jag ska inte skriva en 30-sidig rapport. Skönt tyckte jag, men jag har fortfarande inte riktigt koll på vad det faktiskt är jag ska göra. Idag är han inte på kontoret och jag har inte hunnit få några anvisningar. Jag försöker vara påhittig men det är svårt med begränsat material. Jag tror att det kommer lösa sig efter hand, han tyckte att jag ska ut "på fältet" för att se hur interventionen fungerar utanför pappersarbetet. Förhoppningsvis redan i morgon.

 

Det återstår helt enkelt att se vad jag kommer få ut av min dyra praktik här på andra sidan jorden. 
Det är såklart en upplevelse bara att vara här, på huvudkontoret på en av världens största ideella organisationer. Rapporten om tuberkolosproblematiken i Filippinerna känns ju inte jätterelevant med tanke på att jag är på en enhet för icke smittsamma sjukdomar i Bangladesh, men den var väldigt intressant och det är väldigt nyttigt för mig att läsa så ingående på engelska. Jag har läst rapporten 3 gånger på två dagar och jag har redan snappat upp massor över hur rapporter kan skrivas och min engelska har redan förbättrats mycket. 
Just nu är jag bara lite småbitter över situationen, framför allt med tanke på hur mycket Elin och Sara har på sina bord. 

Men nu har jag brutit ihop en gång, så nu ska jag försöka bita ihop hädanefter. 

 

 

 

 

Utsikten från konferensrummet där vi sitter är i alla fall inte att klaga på. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag är det lördag och det betyder att arbetsveckan börjar i morgon igen, som av någon anledning varar söndag-torsdag. Vår första helgdag var alltså i går och vi hade planerat att försöka ta det lugnt och ta igen oss lite. Vi letade upp en park på kartan och begav oss dit efter frukost, den låg väldigt nära och var som en oas mitt i allt kaos. Trafiken från vägen utifrån hördes litegrann såklart, men känslan av att kunna röra sig fritt utan att vara rädd att bli påkörd var oslagbart. Vi tog ett varv runt den lilla sjön som låg i mitten och gav oss sedan av mot Nordic Club för att äta lunch och sedan lägga oss vid poolen och slappna av lite. Mitt i lunchen får jag dock ett sms av Mohon, som vi hyr lägenheten av, och säger att han hämtar oss klockan 14 för att ta med oss på en "Hash"-springtur. Vi trodde att vi skulle dit vid sju på kvällen, så vi fick slänga i oss maten och skynda oss hem till lägenehten igen. 

Missförstånden som uppstår på grund av språket är oräkneliga, jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om det. Vi hade uppfattat det som att Hash var en grupp med människor från hela världen, som möttes och sprang tillsammans på en vanlig joggingtur. Det visade sig inte vara riktigt rätt uppfattat. Mohon kom och plockade upp oss med bil och tog oss ungefär 15 minuter bort i utkanten av stan där vi möttes av ett stort gäng "västerlänningar" i träningskläder. Vi registrerade oss och i samma stund öppnade sig himlen och alla sprang in i sina bilar för att ta skydd. Det var knappt tio meter till vår bil men jag hade inte en torr fläck på kroppen. Vi trodde som sagt att vi skulle sätta oss i bilen för att avvakta regnet, men då började vi plötsligt köra iväg igen.  Mohon visste inte var vi skulle utan bara att vi skulle ledarbilen. Hash äger rum en gång i veckan och varje gång är det en ny bana som ingen utom anordnarna känner till. Bilfärden tog oss ytterligare ca 15 minuter ut ur staden och stannade tillslut vid en stor flod där tre båtar stod och väntade på oss. Båtturen tog en halvtimma och var helt fantastisk! Plötsligt var vi ute på landsbygden och stadskänslan var som bortblåst. Regnet slutade samtidigt som vi klev på båtarna och det hade rensat luften och gjort den lite svalare. Tur det eftersom en springtur i 30 grader mitt på dagen annars hade varit ganska kämpig. :) 

 

Väl framme möttes vi av en nyfiken lokalbefolkning som iaktog 75 västerlänningar myllra ut från båtarna. Gruppen delades upp i walkers och runners och vi hängde på springgruppen. Vi hann inte långt innan dom ropade oss tillbaka och vi forstod snart att det är såhär det kommer funka; banan var fixad i förväg och gruppen skulle följa s.k. papertrails, högar med strimlat papper som skulle visa vägen med jämna mellanrum. Var högarna bara högar, var man på rätt spår, stötte man på pappersstrimlor formade till ett X betydde det ett false track och man fick springa tillbaka och leta andra vägar. Hararna som hade anordnat springturen och var längst fram i ledet lurade oss hela tiden att ta fel vägar- för att jävlas. Folk sprang runt precis överallt och ropade till höger och vänster. On on, on track, on back, falce track hördes från alla håll. Jag, Sara och Elin var en aning förvirrade och visste inte riktigt vad vi höll på med. Rundan varade i ca 70 minuter och kan verkligen beskrivas som terränglöpning. Vi sprang in i skogarna, mellan husen som låg efter vägen, in på bakgårdar bland boende och deras boskap. De stannade upp och tittade på oss och skrattade mycket, jag kan verkligen förstå att det var en rolig syn. Vi sprang på stigar av hårdpackad lera med skogen på ena sidan och en brant sluttning ner till det gröna bakteriefyllda vattnet på andra sidan. Vi sprang på öppna sanddyner och öppna lerdyner.. Det var som stora gärden med röd lera, fötterna sjönk ner och jag fick knyta skorna flera gånger för fötterna liksom lämnade skorna som satt fast i leran. Leran fastnade även på skorna så vi hade nog ett kilo extra i tyngd på varje sko. När de hade lagt banan någon dag tidigare hade de inte räknat med det stora skyfallet som hade varit en stund innan, som gjorde allt till en lervälling. Jag orkade egentligen inte springa men det var jobbigare att försöka gå genom leran, när jag sprang hade jag i alla fall lite skjuts iväg. Många i gruppen gav verkligen allt och susade fram, många föll i släntarna och i vattenpölarna. Sista biten av rundan var vi omringade av lokalboende barn som skrev av förtjusning när de sprang runt oss. Väl framme vid slutstationen bjöds det på vatten och öl, det är tydligen ölen hela Hash handlar om. Man springer en runda sen dricker man öl. Alla samlades i en stor ring och ledarna tog in personer i mitten av olika anledningar. Jag, Sara, Elin och tre andra personer till togs in i mitten eftersom vi var förstagångs-löpare, virgins. De sjöng en sång och vi fick svepa ett glas med öl. Inte direkt vad vi var sugna på just då men vi kunde ju inte direkt låta bli heller... Till slut tog vi båtarna tillbaka i stan och njöt av solnedgången. 

Vad vi trodde skulle vara en city-tur som allt som allt skulle ta kanske två timmar, tog fem och en halv och vi var rejält trötta när vi kom hem. Men det var en rolig upplevelse. Varje Hash ser tydligen inte ut såhär, utan detta råkade vara ett speciellt tillfälle då två av medlemmarna firade sitt fyrahundrade lopp med Hash här i Dhaka. 

Hua det var en lång förklaring. Jag bjuder på lite bilder för en gångs skull som kompensation :)

 

 

 

Promenad nr 1: morgonpromenad till kontoret. Häftlig upplevelse, massor med ljud, dofter och människor. Och trafik. 

Promenad nr 2: morgonpromenad till kontoret. Inte lika häftigt andra gången, massor med oljud otrevliga dofter och människorna är bara överallt. 

Promenad nr 3: eftermiddagspromenad hem från kontoret. Aldrig mer. Jag vill kalla mornarna för kaos, men då vet jag inte vad jag ska kalla rusningstrafiken på eftermiddagen. Katastrof? Det är inte så konstigt att behöva gå stora delar av vägen ute på gatan eftersom trottarerna har allt utom plats att promenera på. Det finns plats för mopeder, rickshaws, tiggare, försäljare, sophögar, stora öppna hål ner till rörsystemet, parkerade bilar.. inget konstigt alltså. Dessutom har våra tidigare promenader gått mot mötande trafik, så vi har haft en känsla av kontroll över läget. Men på hemvägen gick vi längs med trafiken, och nej, det är inget alternativ att korsa vägen för att ta sig över till andra sidan, det vore lite av ett självmordsuppdrag. På 50 minuters promenad finns ett övergångsställe med rödljus. Jag minns faktiskt inte när jag var så rädd och stressad senast. Vid ett tillfälle var det stopp i trafiken, trottaren var så belamrad och så mycket bilar stog på kors och tvärs att det var omöjligt att ta sig förbi så människorna dirrigerade ut oss i gatan för att snirkla runt och försöka hitta en väg igenom. Situationen var så stressande och osäker att vi helt enkelt gjorde som dom sa och började klämma oss emellan bilar för att hitta en väg ut och fram, ungefär i samma stund som trafiken började röra sig. Det är lite "var man för sig själv" i trafiken, har bilarna tutat är man varnad och får sedan skylla sig själv helt enkelt om man råkar vara i vägen. Jag trodde för en sekund att det var kört, när jag såg Elin och Sara klämma sig igenom sista centimetern mellan två bilar som började röra sig och jag fick bara ta ett djupt andetag och ta ett skutt och hoppa efter. Jag önskar jag hade filmat, gjorde det lite tidigare på promenaden men vågade faktiskt inte dra på mig för mycket uppmärksamhet. 

Nu börjar kanske det verkliga Dhaka visa sig för oss, när de första härliga nyfikna intrycken tar slut och det börjar bli verklighet. I morgon ska vi försöka gå en timme tidigare för att kunna gå hem en timme tidigare, och fundera ut andra alternativ att ta sig hem. 

Dhakas betyg än så länge: a.m.a.z.i.n.g!
Bengalerna är precis så vänliga som det sägs. Det är smutsigt och slitet, vi har inte skymtat solen än och smogen är ganska påtaglig, men det är ändå så otroligt vackert på något vis. Jag har haft tillfälle att ta så många bilder än, men det kommer. Lägenheten är jättefräsch och vi har en kille som heter Topu som, ja, typ bor i vårt kök och fixar allt åt oss. Även om vi inte vill. :)

Första "arbetsdagen" avklarades idag. Vi har läst och hört att i Dhaka promenerar man ingenstans, man tar cykeltaxi eller annat färdmedel. Men vi hade så gott om tid i morse och vägen till kontoret är i princip raka vägen, så vi bestämde oss ändå för att promenera och tänkte hoppa på en taxi efter vägen om vi skulle ångra oss. Det var mycket svalare idag än igår (läs: 27 grader) och det slutade med att vi gick hela vägen fram och det tog 50 minuter. Men det stämmer att trottarerna inte riktigt är till för att gå på, de är fulla med gropar, sopor, bilar, människor och diverse annat som gör att man måste hålla ögonen på marken i stället för att oroa sig för rusande bilar eller bara utforska vad som händer runt omkring. På smågatorna hänger tjocka bundar med elledningar i huvudhöjd så där gäller det att hålla koll både uppåt och neråt. 

Vi tog i alla fall fram oskadda och blev introducerade för våra handledare. Min handledare Akramul är utomlands den här veckan och istället fick jag en liten introduktion av en kille som heter Mahmod. Han gav mig lite dokument att läsa och egentligen har jag inget att göra förrän på söndag när Akramul är tillbaka och kan sätta upp en arbetsplan till mig. Enheten jag är på är NCD (Non Communicable Disease), en alldeles ny enhet som är precis i uppstarten. De har dragit igång ett pilotprojekt där de ska utbilda ett antal människor i att göra "screening" för diabetes och riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar eftersom så många människor i Bangladesh sällan uppsöker sjukvård. Just nu verkar det vara en dödperiod på enheten, förstudien har redan gjorts och den riktiga har inte kommit igång. Mahmod trodde dock att det skulle börja hända saker snart, så jag hoppas på det. Jag vet inte mycket mer förrän på söndag helt enkelt. Mahmod vågade inte säga någonting egentligen om hur de här veckorna kommer se ut för mig, men han visste att det var tre fälarbetsresor på gång och att han antog att jag skulle följa med på dessa. Kanske inte alla, men jag hoppas få följa med ut på någon av dom. 

Vi avslutade dagen med att få skjuts hem av Mahmod i hans bil. Trafiken är lite av ett ordnat kaos. "The best thing is that there are no rules", säger Mahmod samtidigt som hänger sig på tutan och tränger sig fram mellan bilar, bussar, cykeltaxis och människor. Alla är precis överallt, på samma gång. Där det i Sverige får plats två bilar på rad får det här plats ungefär fyra, plus några mopeder och människor på det. För att komma ur en korsning lägger man sig på tutan så att bilarna i huvudfältet ska hålla sig undan. Ibland blev det stopp, men då är det bara att backa lite, ställa sig på snedden, tuta ett par gånger, och smita förbi. Jag ska försöka filma nästa gång. 

En svindlande utsikt från toaletten på 16e våningen på BRAC. Här kan man bli sittande ett tag :)