marianasfeldt.blogg.se

I torsdags fick jag följa med på ett fieldvisit med delar av NCD-teamet.Först vill jag bara förklara hur min praktikplats funkar, så att ni hänger med i mina bilder senare :)
Organisationen heter BRAC (Bangladesh Rural Advanced Committe) och är en av världens största ideella organisationer. Deras grunduppdrag är att skapa möjligheter för världens fattiga och har flera olika program som handlar om allt från hygiene and sanitation till education till microfinance. Organisationen startades i Bangladesh på 70-talet och finns förutom här även i tio andra länder i världen. 
Jag är placerad på NCD enheten som är en del av Health, Nutrition and Population Programme där man arbetar med att nå ut till fattiga människor i Bangladesh med basal sjukvård och hälsopromotion. Sättet de arbetar på är detsamma för alla enheter på avdelningen: runt om i hela Bangladesh rekryteras lokala hälsovolontärer, sk Shasthya Shebikas. Dessa är alltid kvinnor som måste ha gått minst 5 år i skola så att de kan läsa och skriva. Kvinnorna ska också helst vara gifta, eftersom kvinnor ofta flyttar till annan ort när de gifter sig. Är de redan gifta är chansen större att de kommer stanna kvar i arbetet länge. 
Kvinnorna får två veckors utbildning av BRAC inom de områden de tillhör, samt refreshal meetings en gång i månaden. Alla får en basal kunskap om generella hälsotillstånd, symptom och prevention. De Shebikas som tillhör NCD enheten får ytterligare 6 dagars utbildning eftersom de även screenar för högt blodtryck och diabetes och måste extra kunskap om dessa sjukdomar och undersökningsinstrumenten. Shebikas blir tilldelad ett visst område och gör hembesök hos alla hushåll i området. De screenar för sjukdomarna, samt informerar om exempelvis familjeplanering, tobakskonsumtion, matvanor, fysisk aktivitet, med mera. Vid enklare åkommor kan Shebikas själva behandla och sälja mediciner, vid allvarligare symptom hänvisas patienten vidare till närmaste health center. 
Så funkar det, och i torsdags fick jag alltså följa med teamet på ett av dessa refreshal meetings. De kom och hämtade mig hemma i en vräkig jeep som tog oss två timmar utanför stan. Halva vägen var i katastrofalt dåligt skick. Jag snackar Edkvistsarnas lilla väg, fast mycket värre, och under en timmas tid. :)

Eftersom NCDs är livsstilsrelaterade sjukdomar finns inte målgruppen i slummen som för många andra enheter, utan det är de som har det lite bättre ställt som får dessa sjukdomar. Såhär bor alltså folk som har det "bättre ställt" i Bangladesh. Mötet varade i tre timmar utan rast och utan fläkt eftersom strömmen försvann fem minuter in på mötet. I rummet satt 20 Shebikas och vi från teamet satte oss som en panel framför allihopa. Jag fick presentera mig och alla bara satt och log mot mig hela tiden. Allt var på Bengali men Moktadir var snäll och sammanfattade då och då på engelska och jag fick chans att ställa frågor. Efter att ha gått igenom lite läxförhör och generella frågor skulle alla Shebikas göra ett blodsockertest, dels för att se att dom gjorde rätt, dels för att se om apparaterna fungerade. Glad tjej är utom risksonen för diabetes. Det synd förövrigt inte hur svettig jag var. Men tre timmar utan fläkt i 32 gradig värme... en tumme in ungefär bar dom inen 1,5 liters vattenflaska och en stor box med servetter bara till mig :)



Gruppfoto. Lustigt hur alla superglada människor plötsligt drar på seriösa minen när kameran kommer fram.
Denna kvinna jobbade i köket och pratade inte ett ord engelska. Men hon sken upp som en sol när hon såg mig och stog och log i säkert en minut. Sen försvann hon plötsligt och kom tillbaka iordninggjord och finklädd och hade med sig en annan kvinna (ibakgrunden) som förklarade att hon ville att jag skulle ta kort på henne. Med min kamera, bilden var inte ens för henne, hon ville bara vara med på kort. Bengalerna är helt underbara. 
Lunchen som vi bjöds på innan hemfärd var ungefär den samma som den vanliga bengaliska maten vi äter. Ris grönsaksröror och het buljong. Men nu hade dom också gjort någon sorts fiskgryta, med hela fiskar, huvuden och allt. Nu var dom inte större än två cm, men det var ändå lite otäckt. Jag åt kroppen och fick känna mig nöjd med det :)
Nästa vecka ska jag ut och göra intervjuer med dessa Shebikas samt deras patienter. Jag hoppas på en lika rolig upplevelse som denna :) 

Nu återgår jag till vinet och det goda sällskapet på Nordic Club. Vinet är dyrt (hela 30sek), men det anser jag mig vara värd efter en riktigt tung dag på jobbet.