Reality bites back
Promenad nr 1: morgonpromenad till kontoret. Häftlig upplevelse, massor med ljud, dofter och människor. Och trafik.
Promenad nr 2: morgonpromenad till kontoret. Inte lika häftigt andra gången, massor med oljud otrevliga dofter och människorna är bara överallt.
Promenad nr 3: eftermiddagspromenad hem från kontoret. Aldrig mer. Jag vill kalla mornarna för kaos, men då vet jag inte vad jag ska kalla rusningstrafiken på eftermiddagen. Katastrof? Det är inte så konstigt att behöva gå stora delar av vägen ute på gatan eftersom trottarerna har allt utom plats att promenera på. Det finns plats för mopeder, rickshaws, tiggare, försäljare, sophögar, stora öppna hål ner till rörsystemet, parkerade bilar.. inget konstigt alltså. Dessutom har våra tidigare promenader gått mot mötande trafik, så vi har haft en känsla av kontroll över läget. Men på hemvägen gick vi längs med trafiken, och nej, det är inget alternativ att korsa vägen för att ta sig över till andra sidan, det vore lite av ett självmordsuppdrag. På 50 minuters promenad finns ett övergångsställe med rödljus. Jag minns faktiskt inte när jag var så rädd och stressad senast. Vid ett tillfälle var det stopp i trafiken, trottaren var så belamrad och så mycket bilar stog på kors och tvärs att det var omöjligt att ta sig förbi så människorna dirrigerade ut oss i gatan för att snirkla runt och försöka hitta en väg igenom. Situationen var så stressande och osäker att vi helt enkelt gjorde som dom sa och började klämma oss emellan bilar för att hitta en väg ut och fram, ungefär i samma stund som trafiken började röra sig. Det är lite "var man för sig själv" i trafiken, har bilarna tutat är man varnad och får sedan skylla sig själv helt enkelt om man råkar vara i vägen. Jag trodde för en sekund att det var kört, när jag såg Elin och Sara klämma sig igenom sista centimetern mellan två bilar som började röra sig och jag fick bara ta ett djupt andetag och ta ett skutt och hoppa efter. Jag önskar jag hade filmat, gjorde det lite tidigare på promenaden men vågade faktiskt inte dra på mig för mycket uppmärksamhet.
Nu börjar kanske det verkliga Dhaka visa sig för oss, när de första härliga nyfikna intrycken tar slut och det börjar bli verklighet. I morgon ska vi försöka gå en timme tidigare för att kunna gå hem en timme tidigare, och fundera ut andra alternativ att ta sig hem.
Promenad nr 3: eftermiddagspromenad hem från kontoret. Aldrig mer. Jag vill kalla mornarna för kaos, men då vet jag inte vad jag ska kalla rusningstrafiken på eftermiddagen. Katastrof? Det är inte så konstigt att behöva gå stora delar av vägen ute på gatan eftersom trottarerna har allt utom plats att promenera på. Det finns plats för mopeder, rickshaws, tiggare, försäljare, sophögar, stora öppna hål ner till rörsystemet, parkerade bilar.. inget konstigt alltså. Dessutom har våra tidigare promenader gått mot mötande trafik, så vi har haft en känsla av kontroll över läget. Men på hemvägen gick vi längs med trafiken, och nej, det är inget alternativ att korsa vägen för att ta sig över till andra sidan, det vore lite av ett självmordsuppdrag. På 50 minuters promenad finns ett övergångsställe med rödljus. Jag minns faktiskt inte när jag var så rädd och stressad senast. Vid ett tillfälle var det stopp i trafiken, trottaren var så belamrad och så mycket bilar stog på kors och tvärs att det var omöjligt att ta sig förbi så människorna dirrigerade ut oss i gatan för att snirkla runt och försöka hitta en väg igenom. Situationen var så stressande och osäker att vi helt enkelt gjorde som dom sa och började klämma oss emellan bilar för att hitta en väg ut och fram, ungefär i samma stund som trafiken började röra sig. Det är lite "var man för sig själv" i trafiken, har bilarna tutat är man varnad och får sedan skylla sig själv helt enkelt om man råkar vara i vägen. Jag trodde för en sekund att det var kört, när jag såg Elin och Sara klämma sig igenom sista centimetern mellan två bilar som började röra sig och jag fick bara ta ett djupt andetag och ta ett skutt och hoppa efter. Jag önskar jag hade filmat, gjorde det lite tidigare på promenaden men vågade faktiskt inte dra på mig för mycket uppmärksamhet.
Nu börjar kanske det verkliga Dhaka visa sig för oss, när de första härliga nyfikna intrycken tar slut och det börjar bli verklighet. I morgon ska vi försöka gå en timme tidigare för att kunna gå hem en timme tidigare, och fundera ut andra alternativ att ta sig hem.
Jag försöker lägga upp bilder men internet här är som att slängas tillbaka tio år till modemets tid.
Håll till godo :)
Håll till godo :)