Dag 2.
Dhakas betyg än så länge: a.m.a.z.i.n.g!
Bengalerna är precis så vänliga som det sägs. Det är smutsigt och slitet, vi har inte skymtat solen än och smogen är ganska påtaglig, men det är ändå så otroligt vackert på något vis. Jag har haft tillfälle att ta så många bilder än, men det kommer. Lägenheten är jättefräsch och vi har en kille som heter Topu som, ja, typ bor i vårt kök och fixar allt åt oss. Även om vi inte vill. :)
Bengalerna är precis så vänliga som det sägs. Det är smutsigt och slitet, vi har inte skymtat solen än och smogen är ganska påtaglig, men det är ändå så otroligt vackert på något vis. Jag har haft tillfälle att ta så många bilder än, men det kommer. Lägenheten är jättefräsch och vi har en kille som heter Topu som, ja, typ bor i vårt kök och fixar allt åt oss. Även om vi inte vill. :)
Första "arbetsdagen" avklarades idag. Vi har läst och hört att i Dhaka promenerar man ingenstans, man tar cykeltaxi eller annat färdmedel. Men vi hade så gott om tid i morse och vägen till kontoret är i princip raka vägen, så vi bestämde oss ändå för att promenera och tänkte hoppa på en taxi efter vägen om vi skulle ångra oss. Det var mycket svalare idag än igår (läs: 27 grader) och det slutade med att vi gick hela vägen fram och det tog 50 minuter. Men det stämmer att trottarerna inte riktigt är till för att gå på, de är fulla med gropar, sopor, bilar, människor och diverse annat som gör att man måste hålla ögonen på marken i stället för att oroa sig för rusande bilar eller bara utforska vad som händer runt omkring. På smågatorna hänger tjocka bundar med elledningar i huvudhöjd så där gäller det att hålla koll både uppåt och neråt.
Vi tog i alla fall fram oskadda och blev introducerade för våra handledare. Min handledare Akramul är utomlands den här veckan och istället fick jag en liten introduktion av en kille som heter Mahmod. Han gav mig lite dokument att läsa och egentligen har jag inget att göra förrän på söndag när Akramul är tillbaka och kan sätta upp en arbetsplan till mig. Enheten jag är på är NCD (Non Communicable Disease), en alldeles ny enhet som är precis i uppstarten. De har dragit igång ett pilotprojekt där de ska utbilda ett antal människor i att göra "screening" för diabetes och riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar eftersom så många människor i Bangladesh sällan uppsöker sjukvård. Just nu verkar det vara en dödperiod på enheten, förstudien har redan gjorts och den riktiga har inte kommit igång. Mahmod trodde dock att det skulle börja hända saker snart, så jag hoppas på det. Jag vet inte mycket mer förrän på söndag helt enkelt. Mahmod vågade inte säga någonting egentligen om hur de här veckorna kommer se ut för mig, men han visste att det var tre fälarbetsresor på gång och att han antog att jag skulle följa med på dessa. Kanske inte alla, men jag hoppas få följa med ut på någon av dom.
Vi avslutade dagen med att få skjuts hem av Mahmod i hans bil. Trafiken är lite av ett ordnat kaos. "The best thing is that there are no rules", säger Mahmod samtidigt som hänger sig på tutan och tränger sig fram mellan bilar, bussar, cykeltaxis och människor. Alla är precis överallt, på samma gång. Där det i Sverige får plats två bilar på rad får det här plats ungefär fyra, plus några mopeder och människor på det. För att komma ur en korsning lägger man sig på tutan så att bilarna i huvudfältet ska hålla sig undan. Ibland blev det stopp, men då är det bara att backa lite, ställa sig på snedden, tuta ett par gånger, och smita förbi. Jag ska försöka filma nästa gång.
En svindlande utsikt från toaletten på 16e våningen på BRAC. Här kan man bli sittande ett tag :)
Vi tog i alla fall fram oskadda och blev introducerade för våra handledare. Min handledare Akramul är utomlands den här veckan och istället fick jag en liten introduktion av en kille som heter Mahmod. Han gav mig lite dokument att läsa och egentligen har jag inget att göra förrän på söndag när Akramul är tillbaka och kan sätta upp en arbetsplan till mig. Enheten jag är på är NCD (Non Communicable Disease), en alldeles ny enhet som är precis i uppstarten. De har dragit igång ett pilotprojekt där de ska utbilda ett antal människor i att göra "screening" för diabetes och riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar eftersom så många människor i Bangladesh sällan uppsöker sjukvård. Just nu verkar det vara en dödperiod på enheten, förstudien har redan gjorts och den riktiga har inte kommit igång. Mahmod trodde dock att det skulle börja hända saker snart, så jag hoppas på det. Jag vet inte mycket mer förrän på söndag helt enkelt. Mahmod vågade inte säga någonting egentligen om hur de här veckorna kommer se ut för mig, men han visste att det var tre fälarbetsresor på gång och att han antog att jag skulle följa med på dessa. Kanske inte alla, men jag hoppas få följa med ut på någon av dom.
Vi avslutade dagen med att få skjuts hem av Mahmod i hans bil. Trafiken är lite av ett ordnat kaos. "The best thing is that there are no rules", säger Mahmod samtidigt som hänger sig på tutan och tränger sig fram mellan bilar, bussar, cykeltaxis och människor. Alla är precis överallt, på samma gång. Där det i Sverige får plats två bilar på rad får det här plats ungefär fyra, plus några mopeder och människor på det. För att komma ur en korsning lägger man sig på tutan så att bilarna i huvudfältet ska hålla sig undan. Ibland blev det stopp, men då är det bara att backa lite, ställa sig på snedden, tuta ett par gånger, och smita förbi. Jag ska försöka filma nästa gång.
En svindlande utsikt från toaletten på 16e våningen på BRAC. Här kan man bli sittande ett tag :)