marianasfeldt.blogg.se

Idag har jag varit minuter från att boka en flygbiljett hem. Hem till frisk luft, lagstadgade raster och till mitt egna fucking språk. Jag har verkligen undrat idag vad jag gör här, förutom att sätta ytterligare en knappnål på resekartan. Praktikkursen är till för att jag ska lära mig hur saker funkar, men hur lätt är det när ingen berättar det för mig. Dom har förvisat mig till ett hörn längst in i kontorslandskapet (facing the wall) och säger att dom ska titta på mina grejer så fort dom kan. Och KAN, det kan dom aldrig minsann. Till slut gick jag bort till Moktadir och sa att det här inte håller. "Finns det ingen tid för mig så vet jag inte vad jag gör här". Det blev en liten gnista i baken på honom och nu känns det bättre. Men hur länge den gnistan kommer hållas vid liv återstår att se. Min skepsis har visat sig berättigad allt för många gånger för att jag ska bli hoppfull.

Det handlar inte längre om att bita ihop ELLER bryta ihop. Jag kommer från och med nu bita ihop i 8 veckor till, men det utesluter inte att jag kommer hinna bryta ihop minst 8 gånger till innan dess.

/Bitterfittan