marianasfeldt.blogg.se

När man inte har något att göra på jobbet får man ta sig något att göra, som att passa på att skriva blogg. 

Det är nu min sjunde arbetsdag och jag är fortfarande förvirrad över min roll här på BRAC. Min handledare var som sagt bortrest hela första veckan och jag fick träffa honom först i söndags. Jag hade verkligen sett fram emot det eftersom det enda jag hade gjort fram tills dess var att läsa på om NCD (icke överförbara sjukdomar) i Bangladesh och syftet med enheten. NCD-enheten är alldeles ny och har därför inte mycket dokumenterat material att ta del av. Elin och Saras enheter var funnits i flera år och har gått igenom flera studier, interventioner och utvärderingar. De har fått drösar med material att läsa in sig på medan jag har haft ungefär fyra olika dokument att växla mellan. Dom läste jag igenom första förmiddagen och sedan har jag läst om och läst om och läst om.. 8 timmar om dagen. För att det ska se ut som att jag är engagerad och har något att göra.

 

Jag hade som sagt sett fram emot att träffa min handledare Akramul för att äntligen få en bild över vad jag kommer att göra framöver. Mötet tog ungefär 10 minuter och jag kom ut mer förvirrad än när jag kom in. Akramul är en stressad man, han är chef över hela Hälsa-avdelningen och har alltså hand om alla avdelningar, inte bara min lilla NCD-enhet. Han är aldrig på kontoret, och om han är där är det nästan en ständigt ringlande kö utanför med folk som vill prata med honom. Han pratade och pratade och pratade och pratade och förklarade vad han hade för tankar om min praktik. Vad dessa var hade jag ingen aning om, han pratade så fort och med en ganska kraftig brytning så jag snappade knappt upp hälften av vad han sa. Jag kände igen lite ord här och där och min första reaktion var att låtsas förstå. (Blir ju sällan bra men det bara kommer). "You understand? Write this down, write it down", varpå jag kluddade något i mitt anteckningsblock för att inte verka allt för korkad. Vilket säkert var precis det han förstod ändå, att jag inte alls hängde med. Jag hörde något om att redigera texter, göra intervjuer och skriva en 30-sidig rapport. Men han hade bråttom och plötsligt var mötet slut. Han avslutade med "okey Maria I will send you that report you will edit for me". Jag skrattade med i vad jag trodde var ett skämt, och sa att ja, gör det du, haha ha. När jag skulle lägga mig senare på kvällen, trött som ett litet barn efter den långa dagen och 4,5 timmars sömn natten innan, öppnade jag slentrianmessigt mailen och vad finns då inte i inkorgen, om inte en 18 SIDOR LÅNG RAPPORT PÅ ENGELSKA och detta meddelande: 

Dear Maria, 
May I request you to edit this report as track change and send tomorrow morning. Please also make note if any part is not clear to you. We will meet tomorrow morning at your convenient. 
This is a trip Report of Philippines TB programme  that I recently conducted. 
Many thanks in advance for your support. 
Best regards, 
Akram

Sammanbrottet jag fick behöver jag inte beskriva här, men let's just say there was one! 

Jag fick dock hjälp av en vänlig själ på skype och återfick sinnet och började redigera texten. Det hann bli flera turer med den texten och flera missförstånd oss emellan, innan jag äntligen fick tummen ur och gick in på Akramuls kontor och förklarade att jag var helt fantastiskt förvirrad -kan vi ta det från början. Och vips, så var det problemet ur världen. Jag hade gjort ett jättebra jobb med redigeringen och jag ska inte skriva en 30-sidig rapport. Skönt tyckte jag, men jag har fortfarande inte riktigt koll på vad det faktiskt är jag ska göra. Idag är han inte på kontoret och jag har inte hunnit få några anvisningar. Jag försöker vara påhittig men det är svårt med begränsat material. Jag tror att det kommer lösa sig efter hand, han tyckte att jag ska ut "på fältet" för att se hur interventionen fungerar utanför pappersarbetet. Förhoppningsvis redan i morgon.

 

Det återstår helt enkelt att se vad jag kommer få ut av min dyra praktik här på andra sidan jorden. 
Det är såklart en upplevelse bara att vara här, på huvudkontoret på en av världens största ideella organisationer. Rapporten om tuberkolosproblematiken i Filippinerna känns ju inte jätterelevant med tanke på att jag är på en enhet för icke smittsamma sjukdomar i Bangladesh, men den var väldigt intressant och det är väldigt nyttigt för mig att läsa så ingående på engelska. Jag har läst rapporten 3 gånger på två dagar och jag har redan snappat upp massor över hur rapporter kan skrivas och min engelska har redan förbättrats mycket. 
Just nu är jag bara lite småbitter över situationen, framför allt med tanke på hur mycket Elin och Sara har på sina bord. 

Men nu har jag brutit ihop en gång, så nu ska jag försöka bita ihop hädanefter. 

 

 

 

 

Utsikten från konferensrummet där vi sitter är i alla fall inte att klaga på.