marianasfeldt.blogg.se

Idag är det lördag och det betyder att arbetsveckan börjar i morgon igen, som av någon anledning varar söndag-torsdag. Vår första helgdag var alltså i går och vi hade planerat att försöka ta det lugnt och ta igen oss lite. Vi letade upp en park på kartan och begav oss dit efter frukost, den låg väldigt nära och var som en oas mitt i allt kaos. Trafiken från vägen utifrån hördes litegrann såklart, men känslan av att kunna röra sig fritt utan att vara rädd att bli påkörd var oslagbart. Vi tog ett varv runt den lilla sjön som låg i mitten och gav oss sedan av mot Nordic Club för att äta lunch och sedan lägga oss vid poolen och slappna av lite. Mitt i lunchen får jag dock ett sms av Mohon, som vi hyr lägenheten av, och säger att han hämtar oss klockan 14 för att ta med oss på en "Hash"-springtur. Vi trodde att vi skulle dit vid sju på kvällen, så vi fick slänga i oss maten och skynda oss hem till lägenehten igen. 

Missförstånden som uppstår på grund av språket är oräkneliga, jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om det. Vi hade uppfattat det som att Hash var en grupp med människor från hela världen, som möttes och sprang tillsammans på en vanlig joggingtur. Det visade sig inte vara riktigt rätt uppfattat. Mohon kom och plockade upp oss med bil och tog oss ungefär 15 minuter bort i utkanten av stan där vi möttes av ett stort gäng "västerlänningar" i träningskläder. Vi registrerade oss och i samma stund öppnade sig himlen och alla sprang in i sina bilar för att ta skydd. Det var knappt tio meter till vår bil men jag hade inte en torr fläck på kroppen. Vi trodde som sagt att vi skulle sätta oss i bilen för att avvakta regnet, men då började vi plötsligt köra iväg igen.  Mohon visste inte var vi skulle utan bara att vi skulle ledarbilen. Hash äger rum en gång i veckan och varje gång är det en ny bana som ingen utom anordnarna känner till. Bilfärden tog oss ytterligare ca 15 minuter ut ur staden och stannade tillslut vid en stor flod där tre båtar stod och väntade på oss. Båtturen tog en halvtimma och var helt fantastisk! Plötsligt var vi ute på landsbygden och stadskänslan var som bortblåst. Regnet slutade samtidigt som vi klev på båtarna och det hade rensat luften och gjort den lite svalare. Tur det eftersom en springtur i 30 grader mitt på dagen annars hade varit ganska kämpig. :) 

 

Väl framme möttes vi av en nyfiken lokalbefolkning som iaktog 75 västerlänningar myllra ut från båtarna. Gruppen delades upp i walkers och runners och vi hängde på springgruppen. Vi hann inte långt innan dom ropade oss tillbaka och vi forstod snart att det är såhär det kommer funka; banan var fixad i förväg och gruppen skulle följa s.k. papertrails, högar med strimlat papper som skulle visa vägen med jämna mellanrum. Var högarna bara högar, var man på rätt spår, stötte man på pappersstrimlor formade till ett X betydde det ett false track och man fick springa tillbaka och leta andra vägar. Hararna som hade anordnat springturen och var längst fram i ledet lurade oss hela tiden att ta fel vägar- för att jävlas. Folk sprang runt precis överallt och ropade till höger och vänster. On on, on track, on back, falce track hördes från alla håll. Jag, Sara och Elin var en aning förvirrade och visste inte riktigt vad vi höll på med. Rundan varade i ca 70 minuter och kan verkligen beskrivas som terränglöpning. Vi sprang in i skogarna, mellan husen som låg efter vägen, in på bakgårdar bland boende och deras boskap. De stannade upp och tittade på oss och skrattade mycket, jag kan verkligen förstå att det var en rolig syn. Vi sprang på stigar av hårdpackad lera med skogen på ena sidan och en brant sluttning ner till det gröna bakteriefyllda vattnet på andra sidan. Vi sprang på öppna sanddyner och öppna lerdyner.. Det var som stora gärden med röd lera, fötterna sjönk ner och jag fick knyta skorna flera gånger för fötterna liksom lämnade skorna som satt fast i leran. Leran fastnade även på skorna så vi hade nog ett kilo extra i tyngd på varje sko. När de hade lagt banan någon dag tidigare hade de inte räknat med det stora skyfallet som hade varit en stund innan, som gjorde allt till en lervälling. Jag orkade egentligen inte springa men det var jobbigare att försöka gå genom leran, när jag sprang hade jag i alla fall lite skjuts iväg. Många i gruppen gav verkligen allt och susade fram, många föll i släntarna och i vattenpölarna. Sista biten av rundan var vi omringade av lokalboende barn som skrev av förtjusning när de sprang runt oss. Väl framme vid slutstationen bjöds det på vatten och öl, det är tydligen ölen hela Hash handlar om. Man springer en runda sen dricker man öl. Alla samlades i en stor ring och ledarna tog in personer i mitten av olika anledningar. Jag, Sara, Elin och tre andra personer till togs in i mitten eftersom vi var förstagångs-löpare, virgins. De sjöng en sång och vi fick svepa ett glas med öl. Inte direkt vad vi var sugna på just då men vi kunde ju inte direkt låta bli heller... Till slut tog vi båtarna tillbaka i stan och njöt av solnedgången. 

Vad vi trodde skulle vara en city-tur som allt som allt skulle ta kanske två timmar, tog fem och en halv och vi var rejält trötta när vi kom hem. Men det var en rolig upplevelse. Varje Hash ser tydligen inte ut såhär, utan detta råkade vara ett speciellt tillfälle då två av medlemmarna firade sitt fyrahundrade lopp med Hash här i Dhaka. 

Hua det var en lång förklaring. Jag bjuder på lite bilder för en gångs skull som kompensation :)