Bildbomb från fieldvisit #2
Nu har jag äntligen fått se den vackra sidan av Bangladesh och damn jag behövde det! Det var verkligen så himla skönt att se att Dhaka inte är Bangladesh, det finns grönska och frisk lust där ute...
Jag har varit på en tre dagars fieldvisit i Narsingdi district som ligger två timmar nordost om Dhaka. Köerna ut ur Dhaka var som vanligt fruktansvärda och resan tog oss lite över tre timmar i stället. Två av dom timmarna stog vi på motorvägen och kröp fram, under hela färden kom vi aldrig över 75 km/h, det är helt enkelt för mycket folk på vägarna för att man ska kunna köra obehindrat. Alla fyra gånger jag har åkt in och ut ur stan har chaufförerna förbannat sig både en och två gånger. Vid ett tillfälle bad chauffören mig att veva ner rutan på min sida så att han kunde luta sig över mig och skrika en lång stund på en annan chaufför, på hemvägen i går fick vi syn på en trafikstockning längre fram och chauffören släppte båda händerna från ratten för att kunna slå sig i huvudet och ropa "Allah Allah Allah", det måste vara ett frustrerande jobb.
Anledningen till min fieldvisit var för att jag skulle genomföra mina intervjuer som jag har planerat den senaste veckan. Jag intervjuade tio hälsovolontärer om hur dom uppfattade det nya arbetet med NCDs, och 16 "patienter" om hur de upplevde informationen de har fått. Jag hade en kille från teamet med mig, Kussimuddin, som tog med mig hem till alla dessa människor. Och herregud vad jag är glad att få ha upplevt detta. Jag har visat lite bilder för Elin och Sara och jag blir ju så ledsen att det aldrig fråmgår ordentligt på en bild hur det ser ut i verkligheten. Men alla bodde så fantastiskt fint, med mysiga små innergårdar fyllda till bredden med kor, höns, BARN, gamla gamla människor som man nästan inte tror finns i Bangladesh. Alla dessa vardagsbestyr som bara skiljer sig så otroligt mycket från vad jag själv är van. Omöjligt att förklara och om jag skulle försöka skriva ner allt skulle jag kunna fylla en hel bok med intryck. Jag tog så mycket bilder så att minnet i kameran tog slut, ändå har jag bara lyckats fånga en bråkdel av allt. Säkert ser inte landskapsbildrena så exotiska ut heller, men efter att ha levt i Dhaka i tre veckor var det som att komma till paradiset.
En kvinna på promenad med sina ankor
Min toalett och dusch. Min säng var stenhård (en tunn madrass över en träram), ingen AC, strömmen gick hela tiden så stora delar av natten hade jag inte heller en fläkt. På landet är det mycket varmare än i Dhaka, så det var runt 30-35 grader på natten. Svettigt....
Hemma hos en av patienterna jag gjorde intervju hos. Det är pappan i familjen som står upp. Mannen som sitter ner är en av de som var med och översatte frågorna.
Under intervjuerna samlades det massormed människor för att spana in mig. Massor med barn men även ungdomar och vuxna. Man märkte att någon försvann och sedan kom tillbaka med ett gäng andra som de hade hämtat. På den lilla pallen sitter hälsovolontären och mannen på stolen är Kussimuddin som arbetar på Brac.
Jag trodde de samlade lera till något bygge, men tydligen fiskar dom.
Ett av Bracs lokala kontor. Tekniken har inte riktigt hittat ut hit :)
En innergård hos en av hälsovolontärerna.
En innergård hos en av hälsovolontärerna.
En av patienterna, hon var så himla söt och bara satt och log mot mig hela tiden och sa "God bless you" när jag gick. Jag ser ut som en kratta, men detta är i slutet av dagen efter att ha varit ute i 38 gradig värme och sol. Alla tyckte så synd om mig och stog och fläktade och kom med servetter och vatten :)
En av Bangladesh största floder. Faktiskt inte grönt vatten som över allt annars.
Den här mannen var så glad och nyfiken på vem jag var, han tog ett foto av mig för att visa sina barn. Och han blev jätteglad när jag frågade om jag fick ta ett foto av honom.
Varje besök bjöds det på fika. Det går inte att tacka nej och jag var konstand mätt under dessa tre dagar! Inte undra på att de har diabetes tänkte jag, på det här besöket fick jag i alla fall frukt som omväxlings skull.
En annan vardagssyssla som fascinerar mig, här torkar dom palmblad på hela innergården för att göra sopborstar.
Mr. Jakir Hosher, Dr. Kussimuddin, Dr. Shahed och Mr. Gula Mustafa. Nr 2 och 4 nämna drog litelite på munnen när jag bad dom att le. Bengaler tar fotografering på största allvar!
Dagens dusch.
Jag gav tillbaks med samma mynt. Så här mycket längre är jag än så gott som alla manliga bengaler. Både Elin och Sara är längre än mig, inte konstigt att alla lägger märke till oss!
Det var mycket textiltillverkning i området. Längs en lång sträcka hängde det nyfärgade textilier på tork. Ibland när vi öppnar en kartong med kläder på jobbet kan vi slås av massa olika dofter. Undrar om trafikdofter är en av dom?
Det här är en bild som jag tyckte var så typisk Bangladesh; att människor är ÖVERALLT! Detta är motorvägen vid infarten till Dhaka, det var hur mycket folk som helst att sicksacka emellan även här.
Den här bilden var en av de första jag tog när vi kom ut på landsbygden, när jag var fascinerad över en till synes orörd yta! Precis när jag lyfte blicken från kameran igen dök det plötslig upp en man mitt i allt det gröna och vadade runt i vattnet. Jag blev så full i skratt och tänkte att jo, men dom är verkligen ÖVERALLT!