Sundarbans #1
Ja, då var vi hemma igen från en mycket speciell resa i Bangladesh södra delar.
Jag har försökt att skriva min egen dagbok över allt som har hänt, det har tagit två och en halv A4-sida för att komma till lunchtid dag 2 (av 6), så ni förstår att jag har svårt att sammanfatta med en kort version här. Jag delar upp det på två inlägg :)
Vi blev ju som sagt erbjudna att åka med Mohons familj eftersom hans familj ändå bor i närheten av hamnen, och de skulle dit för att fira offer-högtiden. Dessutom var det för osäkert för oss att på egen hand ta oss så långt som till Khulna. Vi blev i alla fall upplockade på morgonen, trängde ihop oss sju stycken i deras lilla bil och insåg snabbt att det skulle bli en tuff resa. Redan efter en kvart började vi skruva på oss och börja tänka tetris för att alla skulle ha det bekvämt. Resan skulle ta 6 timmar, men eftersom typ alla bengaler reste hem till sina familjer på samma dag så var trafiken något utöver det vanliga och vi var framme efter 10 timmar. Vi stannade en gång för lunch, och en gång på färjan, annars satt vi på plats.
Vi sov första natten hemma hos Mohons föräldrar, så otroligt mysigt! Det är så intressant med rural Bangladesh, en reser hela tiden på dessa hårt trafikerade och galna vägar och tror att alla människor bor runt detta elände. Men så plötsligt svänger en av på en nästan osynlig liten väg och så är en plötsligt ute på landet. Föräldrarna bodde ca 150 meter in på en sådan stig och det var som att kliva in i en annan värld. Tyst, lummigt och frisk luft!
Föräldrarnas innergård.
Vi bjöds på hemlagad mat och satt uppe och småpratade med Mohon och Munia, hans fru, om hur de hade träffats och om Mohons barndom. Jag önskar att jag hade fått lära känna mer bengaler för de har verkligen helt fantastiska historier att berätta.
På morgonen bjöds vi på bengaliska pannkakor = fyllda med kokos. Mums tänkte vi men kokosen smakar verkligen inte som vi är vana vid, den smakade mest.. trä. Men vi log och stoppade i oss. Elin blev plötsligt sjuk i hög feber och låg däckad resten av dagen. Mohon tog då med Sara och mig på en promenad i grannskapet för att hälsa på hans släktingar och vänner.
Jag och Sara hade stora problem att ta oss över den här vingliga bambu-bron. Men i själva verket är den här en stor bro i jämförelse med andra som ofta har EN enda bambupinne att balansera på.
Sånhär "teastalls" finns överallt i hela Bangladesh, vi gick emot alla hygienrekommendationer och tog emot en varsin kopp te som vi bjöds på. Oftast handlar dom rekommendationerna om gatu-köken i städerna, och Mohon sa att grundvattnet på landsbygden är mycket renare så vi litade helt enkelt på honom. Den svarta kastrullen i förgrunden håller vatten kokande från morgon till kväll.
Många nyfikna, som vanligt.
När en besöker någon i sitt hem, samlas alltid alla familjemedlemmar och så många grannar och vänner som de hinner informera om för att se vad som pågår. När det är dags att gå följer även allesamman med ut och vinkar av ordentligt. De stod kvar ända tills vi försvann in bland träden på andra sidan fältet.
Väl hemma igen sov Elin fortfarande och Sara behövde plugga, så då gick jag och satte mig i familjens kök för att titta på när de förberedde middagen. De gav mig en pall att sitta på och där satt jag säker i en timme och fascinerades över deras matrutiner. Kycklingen ovan är deras egna och jag hade nyss iaktagit när Mohons mamma satt och plockade fjädrarna.
Kvinnan på bilden är Mohons brors fru som bor hemma hos deras föräldrar. I Bangladesh är traditionen att kvinnan flyttar in hos mannens familj när de gifter sig. Den stora "kniven" använde de till allt, från att stycka kyckling till att skala morötter. Hon var otroligt skicklig och gjorde allt med precision. Jag önskar att jag hade tagit en bild på hur mycket som blev över av kycklingen efter styckningen - det var inte mycket. Ingenting går till spillo i maten här. Hon lämnade tarmarna, magsäcken och näbb-partiet. Om ni tittar på kycklinghuvudet på bilden ovan, så delade hon det på mitten och slängde näbb och ögon. Resten åkte ner i grytan. Hjärtat delade hon på mitten och gröpte ur någon gul sörja, plockade hon av en hård hinna och slängde det. Resten skulle ätas.
Själva naglarna på kycklingens fot skar hon faktiskt bort ocks, men resten bilden nedan slängdes i grytan.
Här satt dottern till Mohons svägerska och rensade och fjällade av fisken. Hon doppade fisken i aska innan hon la den mot kniven. Varför vet jag inte, men jag hoppas hon sköljde den ordentligt sen :)
Det är sådana här upplevelser som gör hela den här resan värd. Jag önskar att jag hade fått spendera mer tid på landsbygden och inte inne i hemska Dhaka.
Det är sådana här upplevelser som gör hela den här resan värd. Jag önskar att jag hade fått spendera mer tid på landsbygden och inte inne i hemska Dhaka.