Sundarbans #2
Det blev en lång sammanfattning, bare with me :)
Ja, och hur blev det då med vår tigerjakt? Vi såg såklart ingen, det hade heller inte guiden gjort under sina 10 år i området. Resan var verkligen en berg-och-dal-bana. Tyvärr blev hela turen präglad av en framfusig, respektlös och maktutövande mansgris till guide. Han ville inte lämna oss tre i fred och bestämde hit och dit vad vi skulle göra och hur mycket vi skulle äta. Vi försökte tacka nej, från början leendes och "nej tack, nu är jag mätt men det var jättegott", till att behöva skriva no, no, no, NO, NO och lägga handen över tallriken för att han inte skulle ösa upp en till portion. Det funkade inte heller, han blev nog mer provocerad och vägrade lägga ner sleven och klämde ändå dit maten på något vis. För att se till att inte bli ifrågasatt även av nästa person tog han en slev och liksom slängde ut på tallriken för att vi inte skulle reagera och hinna säga nej. Vid ett tillfälle bjöd han på vindruvor, vi åt massor och tackade så mycket och tog säkert tre omgångar till när han insisterade på att vi skulle ta mer. När han bjöd en fjärde gång sa Sara, nej tack, tack så mycket men nu är jag jättenöjd, men han godtog såklart inte ett nej och tog upp en vindruva och nästan tryckte in den i munnen på henne, det slutade så klart med att hon tog den ändå. Jag och Elin skyndade att ta oss en varsin på egen hand för att slippa att få hans äckliga händer i ansiktet.
Jag vet inte, det kan låta som en löjlig grej att bry sig om, att han insisterade på att ta mer mat. Men det var bara en av få grejer och det var hela hans översittarattityd som var rent av äcklig. Han visste mycket väl vad vi hette alla tre, men för att få vår uppmärksamhet över bordet satt han och visslade eller knäppte med fingrarna, eller bara stog och pekade. Han ställde sig precis framför näsan på mig och pekade MED HELA ARMEN tills jag lyfte blicken. Av princip gjorde jag självklart inte det, men då kom visslingen, knäppningen och till slut la han handen på huvudet på mig. Jag slog undan handen och fortsatte titta åt ett annat håll, men det hindrade honom inte från att göra det en gång till fem minuter senare. Jag skulle gissa enbart av princip, för att inte tappa ansiktet och att visa att han gör minsann som han vill på sin båt.
Tyvärr var det ju så att vi var så otroligt beroende av den här mannen för att ta oss hem till Dhaka igen, Mohon hade "lämnat över ansvaret" för oss och ordnat så att guiden skulle ta hand om oss och sätta oss på tåget hem. Därför ville vi inte sätta oss på kant med honom och ifrågasätta honom för mycket eftersom vi var rädda att det skulle påverka vår hemresa.
HUR SOM HELST! Förutom att guiden drog ner betyget avsevärt, att hytten var trång, inte hade någon fungerande fläkt, låg bredvid maskinrummet så vi inte kunde höra vad vi sa med varandra, och att jag var konstant svettig och inte kunde duscha ordentligt på tre dygn vilket gjorde att jag fick värmeutslag på hela magen och ryggen som fortfarande kliar... Förutom det, så var Sundarbans helt fantastiskt! Och det var obeskrivligt skönt att vara utomhus i tre hela dagar och andas frisk luft!!
Vår båt med mangroveskogen i bakgrunden
En lokal fiskebåt
Vi tog oss ända ut till Bengal Bay
En morgon väcktes vi 4.30 för att åka ut och se på soluppgången och se på fågellivet. Vi såg inte jättemycket fåglar men det var magiskt att klucka runt på floden och bara lyssna på vad som hände runt omkring. Även om alla visste att vi inte skulle få se någon tiger under resan, tror jag att de flesta ändå satt och kikade in i skogen i hopp att få se skymten av en.
Vi tog en tur till en strand som låg jättelångt bort. Ingen hade riktigt meddelat oss om hur lång tid vi skulle gå över öppna fält i gassande solsken. De mörkhyade Sri Lankianerna var täckta i solkräm så de var alldeles vita, och det enda vi hade med var ett litet solstift till näsan. Vi blev röda!
Elin och Sara vid Bengal Bay
Vid stranden med våra vänner Thulani och
Vi hade alltid två beväpnade skogs-poliser med oss. De skulle nog skydda oss både mot djur och andra människor. Tigrarna är ju utrotningshotade och får inte skjutas, så hade vi blivit attackerade av en tiger vet jag inte om dessa två männen hade hjälpt nämnvärt :)
Så här såg det ute inne i skogarna, lervälling överallt. Alla pluttar som syns i leran är efter "dotted deer" som finns i massor och är huvudfödan för tigrarna. När det var så mycket spår efter hjortarna är det meningen att vi skulle se något tigerfotspår också, men inte ens det bjöds vi på. En människa dödas av tigrarna var tredje dag i Bangladesh (!), ofta är det lokala fiskemän som rör sig ute i skogarna. Mitt bland dessa djurspår dök det faktiskt upp barfota-spår efter människor lite här och där.
Söta tjejer från Sri Lanka. Det var en så skön omväxling att vara omgiven av "turister" att dela upplevelser med som även pratade bra engelska och som var vana att lära känna andra nationaliteter. Och det var uppfriskande att dom faktiskt var intresserade av att höra om oss och om Sverige. När en pratar med bengaler handlar det alltid om dem och deras land och deras kultur, vilket är intressant för oss. Men det är roligt när andra visar lite intresse för mig med :)
Vi hamnade i sofforna med några av männen som plockade fram trummor och började sjunga traditionella sånger från Sri Lanka. Hur mysigt som helst, det var väldigt opretantiöst när de satt och blundade och sjöng. De bad oss sjunga en låt och vi satt länge och funderade på vilken låt vi alla tre kunde tillsammans. Hur det nu blev så hamnade vi på högtidssånger och det slutade med att vi sjöng "jungfru skär". Det kändes jättelöjligt men de förstod ju inte vad det var för låt och snart började de kompa på trummor och satt och diggade med. Det var häftigt och låten blev riktigt svängig. :)
På kvällen drog de fram det stora ekipaget och bad killarna i sällskapet sjunga några amerikanska låtar för vår skull.
Dricker "kaffe" ur smutsiga muggar som de aldrig diskade mer än att skölja ur dem lite snabbt i vatten. Allt porslin fick vi torka av med servetter innan vi använde det.
Här satt kökspersonalen och gjorde iordning maten, det kändes inte jättefräscht när vi såg att andra även använde ytan till att tvätta av sina smutsiga fötter på.
En bild som sammanfattar mycket av resan. Hytten var trång och varm och vi hade besök av både kackerlackor spindlar och myror. Elin var sjuk i hög feber hela resan och fick ingen ro i värmen och oljudet. Sara porträtterar hur slitsamt det var även för oss som inte var sjuka. :)
Guiden hade bokat ett tåg åt oss Khulna-Dhaka. När vi skulle kolla biljetterna såg vi att han hade bokat fel och att vi hade missat tåget. Eftersom det var högtid fanns inga tågbiljetter kvar och de lokala bussarna är inte att tänka på att resa med, det är för farligt. Vi hann bli ganska oroliga eftersom det egentligen inte fanns något enda sätt för oss att ta oss hem på egen hand till Dhaka. Det var en del turer hit och dit och guiden ville såklart till en början inte inse sitt misstag utan hade nog gärna lämnat oss på tågstationen åt vårt öde om vi inte hade ringt Mohon som fick ringa till honom och ligga på. Det slutade med att dom snälla snälla Sri Lankianerna pratade ihop sig och sa att det var självklart att vi kunde åka med dom i deras fullsatta buss. De med småbarn skulle ta dom i knät och så skulle det lösa sig. Jag blev så rörd och fick lägga all energi på att inte börja gråta av lättnad.
Att inte dricka det lokala vattnet och att inte åka buss på natten är de två mest upprepade varningarna här, men vi struntade i det just då. Bussresan är en hel historia i sig, men det var så skönt att komma iväg och med gott sällskap.
Borta bra men hemma bäst. Jag trodde aldrig jag skulle kunna längta hem till Dhaka, men jag inser att jag känner mig väldigt trygg här. Och vilken tur vi har haft som hamnade i Mohons lägenhet, han har varit en ängel och tagit så himla bra hand om oss. Jag vet inte hur vi ska kunna tacka av honom när vi åker hem.
Det återstår att se, för i morgon är det bara en vecka kvar!!
